Jösses säger jag bara. Så lite jag vet och kan om hur man cyklar på landsvägen. Efter att ha provat på nybörjarträningarna hos GCK så tyckte jag det var dags för ett distanspass i deras regi. Vet inte hur många gånger jag var uppe i vinden, fem kanske? Innan jag kände att ska jag palla det här tempot så får jag nöja mig med att suga hjul. Så det gjorde jag. Insikten kom långt innan orken var slut så det var "lagomt ansträngande" att bara hänga på, men att ta förningar var bara att glömma, jag låg alldeles för nära gränsen för det.
Fort gick det, långt blev det, fikapausen i Vännäs satt fint! Därefter var det många som hade krafter kvar och några färre som nästan gått tomma. Jag hamnade lite mittemellan när klungan splittrades och fick slita ont för att ansluta framåt. Väl framme vid stadsgränsen var det sen bara att ge upp och vinka adjöss till tåget. Blev allt lite sliten av det här, det finns utan tvekan en hel del kvar att jobba på, uthållighetsmässigt!
Det blev det historiskt sett både längsta och snabbaste cykelpasset någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar