onsdag 27 november 2013

Jobb, mörker & skidpaket

Det är en sån vecka när jobbet äter upp nästan all min tid denna vecka. Lika bra det kanske, det går ändå inte att vistas utomhus utan risk för hälsan - det är både fruset och slaskigt på marken på samma gång, om vartannat. Fullkomligt livsfarligt och det är med viss bävan jag tar cykeln den korta biten till jobbet var dag. Mörkt är det också, men annat är förstås inte att vänta vid denna tid.
I övrigt är det väl skidpaketet som hägrar, de är utprovade och väntar på mig i en närliggande sportbutik. Skulle hämtat dem idag, men tiiiiden, den räcker aldrig till. Nåja, de lär nog ligga kvar imorgon också. Skidor alltså... ska jag verkligen ge mig på denna märkliga träningsform igen?? Hur gick det till...?


måndag 25 november 2013

Flås-/svetto-/XC-pass i frostigt Obbola

Förkylningen har släppt..? Ja, nej? Det lutade mest åt det förra, kroppen kändes pigg och cykelsuget var på topp. Föreslog ett svettopass på Obbola Challenge-stigarna och fick med Annika & Lena på den idén. Siktade på någorlunda högt tempo på de snälla stigar, lungor och ben skulle få jobba minsann.


Frosten låg tät på marken, lerhålen var gediget djupfrysta och alla former av träbroar var beklädda av ett knappt synligt islager. Det var riktigt snabbt och lättrullat.


Fötterna var och förblev isande kalla hela rundan igenom, dubbla strumpor i FiveTen-skorna räckte inte till. Det var ändå bara en 5-6 minusgrader, måste väl krypa till korset och dra på de ack så fula skoöverdragen nästa gång det cyklas i kallgrader.
Fint pass var det minsann, jag gillar torrkylan - så mycket bättre än både blötan som härskat tidigare och snön som snart lägger sig. Förkylningen är nog verkligen väck, förutom snoret som då och då rinner till fortfarande - skönt!! Det var länge sen jag hade så väldigt sprättiga ben och stora lungor. Canyon var också väldigt mycket på sprätthumör, han har fått stå stilla för länge nu, så det var ju fint att vi äntligen fick komma ut och sprätta av oss överskottsenergin tillsammans.

Annika pumpar upp för bättre rull. 

lördag 23 november 2013

Cykling i de varma bergen på den varma ön

Nu tror jag att jag har fått tid nog för att blogga om cykelturen på Gran Canaria också. Det blev bara en runda, planering (brist på) och förkylning (alldeles för mycket av) satte stopp för fler utflykter. Men denna enda cykeltur var fin så det räckte och blev över ändå.
Vi körde "standardrundan" som de flesta cyklister verkar köra åtminstone en gång vid besök på ön, den kallas dammrundan eller Grand Canyon. 39 km lång, 660 hm. Start och mål i Playa del Ingles. Första biten bort från staden och upp i bergen går längs väg GC-504, en väldigt slät och fin asfaltsväg som avslutas med några härliga serpentiner vid byn Ayagaures.

Lena leder vägen mot bergen. 
För att vara asfalterad väg var den inte alls så tokig : ) Det blev gott om tillfällen att spana in den häftiga naturen när cyklingen inte var så värst koncentrationskrävande. Där asfalten tar slut ligger dammen.



På andra sidan dammen tar grus-/jeepvägarna vid och det fortsatte att gå övervägande uppför. Det här kan ha varit semesterveckans absolut molnfriaste dag, vilket innebar att det var varmt! Nå så djävulskt varmt emellanåt, jättehärligt! Även om jag väl flämtade av lycka när vi passerade en klippa som gav svalkande skugga i några sekunder, så var det här den finaste, varmaste novemberupplevelse jag någonsin haft.

Cyklingen pockade fortfarande inte på särskilt mycket fokus, blicken letade sig mest upp mot bergssidorna, mot kaktusarna och de andra märkliga växterna invid vägen, försökte ta in vyerna... Magiskt vackert!


Sen var ju vägen inte alltid så slät som just här, där det lutade på lite mer var gruslagret ganska eroderat och större stenar och klippor kikade fram i dagen. Fast ändå inga som helst problem att ta sig fram på cykel förstås, det här vara bara en utmaning för ben och flås, inte för tekniken.

En egobild ska man väl ta också.

Någonstans längs vägen tog vi en lite längre paus, satte oss ner i vägrenen och mumsade några mackor med skinka och salami i den stekande solen. Det gick åt en del solkräm under dagen, det bleka höstskinnet lär ha fått något av en chock av den plötsliga omställningen.


Att hitta vägen runt var väl egentligen inte så svårt, men vi höll på att missa rätt korsning där nerfärden påbörjades ändå och gjorde en lite extra detour en bit längs bergvägen. Vägen neråt var lite halvsnirklig, några partier lösgrus i kurvorna, några små hoppstenar stack upp här och där, och jag höll på att vägga i värmen. Puh.


Nervägen gick ändå bra mycket fortare än vägen upp (nähä?!) och snart var vi nere vid motorvägspassagen igen och skulle återigen snirkla oss igenom trafik och rondeller in i hjärtat av Playa del Ingles tillbaks till cykeluthyraren.


Vi hyrde hojarna av free-motion som har en uppsjö Cannondale-cyklar till sitt förfogande. Jag har läst lite olika saker om bemötandet hos dem, både positivt och negativt, och jag kan bara konstatera att det beror väldigt mycket på den individ man möter hos dem. De är mer eller mindre bra på det här service kan man väl konstatera. Jag har inget att anmärka i stort dock, bokning, betalning och deposition gick smidigt, hojarna var välskötta och vi fick en väldigt bra guidekarta med vägbeskrivning - guld värd när det gällde att ta sig ut och in i stadsgyttret.

Överlag en riktig toppendag, inte minst för naturupplevelsen!! Det här liknar ju ingen annan miljö jag tidigare cyklat i. Sen hade jag väl gärna utforskat mer av de tekniska cykelstigarna som också ska finnas på ön, men de är inte lika lättillgängliga om man är bosatt nere vid kusten, utan egen cykel och bil återstår bara de guidade turerna med transfer vilket iofs hade varit en möjlighet också, men som sagt... förkylningshelvetet bröt ut.
En annan gång kanske man gör en mer renodlad cykelsemester, nu blev det mer av en allmänt aktiv semester, vilket är så mycket bättre än att ha en ligga-och-steka-och-vara-lat-semester på en strand. Det är ju alldeles fruktansvärt långtråkigt att ligga på en strand, men det är kanske nån twist på det också som jag inte fattat?

Kändes som helt rätt tid på året att dra iväg till solen iaf, hösten höll på att döda mina livsandar, det här var den livsinjektion jag behövde.
Ska man fara iväg och köpa sig ett par skidor nu tro..? Snökanonerna går för fullt på Nydala har jag hört...

tisdag 19 november 2013

Ökenlöpning - årsbästa!!

Jag springer ibland och klagar alltid över hur trist och besvärligt det är. Detta gällde ofelbart fram tills dess att jag nu provat springa på en kanarisk holme. Det blev två riktiga löppass under semestern, det första redan på den första dagens morgon, innan frukost t.o.m. Helt galet i mitt tycke, att träna innan frukost. Jag är dödshungrig när jag vaknar och moffar helst en rejäl frukost innan jag ens tänker på att få något annat gjort. Mitt resesällskap var dock säker på sin sak; på en solsemester tränar man löpning innan frukost!
Sagt och gjort, löpskor på, iklädd kortärmat och kortbent för första gången på länge och med nästan tom mage (jag hann ösa i mig en liten yoghurt ändå) joggade vi från Playa de Aguila längs strandpromenaden mot San Agustin. Så alldeles otroligt vackert och så häftigt med Atlanten som piskade in våg efter våg mot stränder och klippor. Jag är (ännu) inte särskilt berest så jag roas väldigt även av dessa "små" detaljer i sammanhanget, bara det att få se riktiga sandstränder var något helt nytt.
Nåja, träningen var det... efter en dryg halvmils joggande fram och åter gjorde vi halt på en liten strand och avslutade passet med några plankor och armhävningar. Sen tänkte vi oss att svalka fötterna i oceanen men vågorna slog snart upp över oss och vi blev ändå blöta in på skinnet så det var lika bra att göra ett helkroppsplask i de varma vågorna. Jag förkunnade detta som årets bästa löppass!

Den titeln stod sig dock inte länge, för någon dag senare drog jag iväg oss på en lite längre löpning - efter frukost denna gång! Med välfyllda camelbaks tog vi oss an hela strandpromenaden från hotellet till Playa de Ingles, i stekande, underbar värme och sick-sackande mellan de många strosande pensionärerna. Överlag väldigt många äldre på ön just nu och väldigt få barnfamiljer och yngre partygäng. Det var himla stillsamt, precis som jag vill ha det, jag är väl kanske något av en pensionär till sinnet.
Väl framme vid PdI banade vi oss väg ner till den största strand jag någonsin sett och här åkte skor och strumpor av. Barfotalöpning ska ju vara the shit - det ska ge det naturliga, mjuka, fotriktiga löpsteget sägs det. Inte vet jag hur det var med den saken, men att barfotaspringa längs en strand kändes alldeles helt fantastiskt!
För att toppa det ytterligare styrde vi snart in bland Maspalomas sanddyner, detta landskap som inte liknar något jag tidigare sett. Fortfarande lika barfota banade vi oss väg upp- och nerför las dunas, här blev det alltså jobbigt på riktigt. Som att springa på myr eller lössnö, fast alldeles varmt och underbart! Det här var sannerligen Årets Bästa Löppass, på riktigt och helt ohotat om titeln. Bodde jag på en varm ö i Atlanten vore jag onekligen en väldigt mycket bättre löpare, för det här var ju t.o.m. kul!

Salomon får ursäkta, men de var otroligt överflödiga i det här underlaget. 

Lena spurtar uppför i sanden.

Segerviss på toppen.

Undertecknad sliter sig uppför samma sanddyn,
med andan i halsen och skorna i händerna. 

Jag, i en öken. Visserligen en mycket liten öken, relativt sett, men ändå den största öken jag befunnit mig i. 

Snart följer ett inlägg om cykel också, jag lovar, men jag var så lyrisk över att det var så kul att springa att jag blev tvungen att plita ner ett inlägg om det först : )

måndag 18 november 2013

Åter från Gran Canaria

Hemma igen, med förkylningen från h-e i bagaget. Innan förkylningen bröt ut fick jag dock många fina dagar i Atlantens vågor, bland kanariska berg och sanddyner i öknen. Aktiv semester var det ja. Inväntar bilder från mitt resesällskap innan jag skriver ner hela historien.

På cykel bland bergen.

Cannondale Rush - första gången jag cyklar på riktigt på en 29-tummare,
det kommer vara värt en extra utläggning så småningom.

Las Dunas de Maspalomas. Aldrig sett nåt liknande ställe, någonsin. 

fredag 8 november 2013

Mot sol och värme på Gran Canaria

Dags att fly novemberrusket, hej då till slask, mörker och kyla. Åtminstone för en vecka. Aldrig besökt Kanarieöarna tidigare, det blir himla kul att se något nytt! Ett par dagar har vi tänkt hyra cyklar och ta oss upp i bergen, lär komma någon bloggrapport om det efteråt. Löparskorna är med packningen dessutom, kanske det är roligare att springa på en kanarisk ö än här hemma? I övrigt är semestern inte särskilt planerad, dagarna får komma och gå som de vill, vi lär inte göra oss någon brådska någonstans. Känns som helt rätt tid på året att fly fältet och få sig lite sol på nosen. Som en energiinjektion när mörkret gjort en blek och håglös.
Bloggen får höstlov så länge. Hörs och ses när jag är åter på svensk mark!

torsdag 7 november 2013

Plast och porslin - smilet blev som nytt

Äntligen, äntligen, äntligen ska nu de hemska tandläkarbesöken vara över. Men är man så klantig att man försöker ta emot sig med käken när man flyger över styret så ska man väl straffas... Plastfyllningen som aldrig riktigt velat fästa ordentligt är väck och en porslinskrona som förmodligen kan komma att överleva mig själv är på plats! Massiv eloge till tandteknikern som snidat ihop kronan, inte ens på nära håll går det att se att den är fejk. Det som syns mest nu är plastlagningen på framtanden, skarven mellan plast och emalj är synlig vid närmare granskning. På håll ser hela garnityret ut som original iaf, varken mer eller mindre. En klar förbättring från den 4:e november för ett år sen, tycker jag själv åtminstone : )


Ett år äldre och visare(?). Ny kamera har det blivit också! Den ska hårdtestas till veckan, men det skriver jag mer om imorgon.

tisdag 5 november 2013

Var rädd om din arena!

Det handlar om Allemansrätten, att vi som rör oss utanför stadens "trygga" rutnät ska ha rätten att utöva våra aktiviteter i naturen, naturen som vi gärna vill se som att den tillhör oss alla. Idag kan det tyckas självklart att vi får nyttja denna arena för våra nöjen, men det är inte alls så självklart - det finns röster i debatten som vill inskränka vår frihet att sporta och frilufsa. Det kan vara tal om begränsningar och förbud på grund av nedskräpning och förstörelse. Med allemansrätten kommer inte rätten att göra vad man vill, där man vill, när man vill - med allemansrätten kommer skyldigheten att respektera naturen, markägaren och varandra!

Jag har skrivit under allemansrättens Code of Conduct och jag står för vartenda ord. Läs, skriv under och sprid det du också!

Cissi är en av flera framstående idrottare och sportprofiler som skrivit under.
http://www.ceciliathomasson.com/

söndag 3 november 2013

Mer Novembermiserabel cykling

Man kan endera dra täcket över huvudet och tillbringa merparten av dagen i en varm och skön säng, vilket jag väl faktiskt gjort mer än en dag denna höst. Eller så kan man peppa på en cykeltur, få med sig likasinnat sällskap så man faktiskt inte kan banga när den gosiga sängen ska lämnas och ge sig iväg ut på en Canyon längs en våthal skogsstig.
Jag kan inte lovorda höstcykling, men nog var det bättre än att ligga kvar i sängen ändå. Tavelsjöleden har visat sig från bättre sidor, mina cyklingskills likaså, fast skönt var det att komma ut och ta tillvara på den lediga dagen. Tack för strålande glatt sällskap Annika och Roger! Väl kört på de såphala spängerna och förrädiska hällarna!



lördag 2 november 2013

Flippercykling i mörkret

Spännande underlag för cykling i dessa tider, ömsom regn, ömsom minusgrader. Och mörkt blir det redan vid halv fyra-fyra, men man kan väl säga som så att mörkret var ändå det minsta problemet vid gårdagens kvällscykling!
Körde ett nästan intensivt pass i Gammlia-skogen med pannlampan på. De rotiga små stigarna var svårbemästrade, trots mjuka Mountain Kings med Black Chili så slirade cykeln lite som den ville. Men det var väl bara att hålla i sig och åka med. Det blev ett väldigt bra stycke balansträning. Rötterna var en sak, stenarna en helt annan! Att välja linje över graniten var inte att tänka på, fästet var nära noll, hur man än gjorde hamnade man mellan stenarna och de valde linje åt en. Återigen, bara att hålla i sig och åka med, det var här tanken slog mig att det torde vara så här en flipperkula känner sig - bara studsa fram och tillbaks mellan alla uppstickande hinder så länge marken lutar neråt.
Sammantaget en så himla lyckad cykeltur, bra träning, sjukt roligt, mycket skratt och ett lätt kittlande i maggropen när det höll på att gå åt h-e. Visst kan även de suraste höstdagarna bjuda på livsglädje!